Välkommen tillbaka, Viktor!

På plats i Stockholm checkar Viktor Johansson in varje vecka. Och Brightnest är inte helt främmande för någon som tidigare jobbat här som copywriter. Nu efter några år på annat håll är han nu tillbaka, denna gång som kommunikationsstrateg. Hur skiljer sig de två rollerna, vilket tidigare yrke tar han med sig in i rollen som kreatör, och hur känns det att vara placerad mellan Brightnests två kontor? Vi tog reda på mer.

Vad gjorde du första tiden du var hos oss?
– Då jobbade jag som copywriter. Det var mycket idéande och fokus på både kreativitet och textproduktion. Jag gjorde också många filmproduktioner tillsammans med vår dåvarande leverantör Silverview, nu vår egen Jacob Nilsson. Jag fick jobba med kunder jag tyckte om, bra företag med bra värderingar, som Luleå Energi, Skogsindustrierna, Sveriges Träbyggnadskansli och Cubus. Där blev det också en del strategiskt tänkande, vilka budskap som ska lyftas fram, vem vi ska nå och var.

Vad gjorde du sen?
– Våren 2018 gick jag vidare till Vinter, där jag också var copywriter och 2020 anslöt jag till Vinters Stockholmskontor.

Hur tog du beslutet att ”återvända” till Brightnest?
– Det dök upp en roll som kommunikationsstrateg, vilket lät intressant och utmanande, och ett steg i den riktning jag vill utvecklas i. Jag visste att trivdes bra med människorna och kulturen, och kände därför att det i kombination med en intressant tjänst kändes som ett bra steg att ta.

Hur känns det att vara tillbaka?
– Jag kom till något som känns delvis bekant, men också en verksamhet som har utvecklats. Det är inspirerande! Jag trivdes väldigt bra på Vinter också, det var en väldigt lärorik tid med duktiga kollegor. Men jag har också alltid rört på mig mot nya utmaningar när jag känner att jag behöver utvecklas vidare. Det är ett sätt att tvinga mig framåt.

Kulturen på Brightnest är väldigt inspirationsdriven, vilket är härligt. Den är medskapande och demokratisk, helt enkelt en plats där man hjälps åt och får förtroende för att skapa.

Hur skiljer sig det du ska göra nu mot vad du gjorde förra gången?
– Jag kommer fortfarande ha ett kreativt ben kvar i idé, film och text, men jag kommer jobba mer ur ett strategiskt perspektiv och peka ut en riktning för kommunikation. Det är en utmaning, en kostym att växa in i. Och det är kul, jag får känna mig ny. Jag känner redan nu, efter en kort tid, att det är skillnad mot tidigare, jag måste koppla på ett helt annat tänk.

Hur känns det att göra det från Stockholm?
– Det är också en utmaning, men det känns väldig bra. Jag älskar Stockholm som stad. Här blir jag placerad mellan Göteborg och Luleå, och kommer kunna resa åt båda hållen. Men det ska bli roligt när vi får en fysisk plats att sitta på. Dessutom är det alltid bra att ha närvaro i Stockholm, det hjälper oss att kunna bearbeta och träffa våra kunder som finns här oftare.

Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll vart man befinner sig just nu. Som vi lever nu kanske är det nya normala, att man tar ett Teamsmöte istället för att träffas fysiskt. Det är en spännande utveckling.

Vad har du annars jobbat med?
– Framför allt är jag utbildad förskole- och fritidspedagog. Jag har jobbat i förskola och skola, periodvis med barn med speciella behov, som sociala problem och andra utmaningar. Det har varit väldigt givande, och jag har tagit med mig väldigt mycket från min roll som pedagog till min roll som kreatör och kommunikatör.

Annars har jag gjort allt från att tömma sopkorgar, lagat trafikljus, vägt lastbilar och rengjort insidan av oljecisterner, jag har varit bartender och jobbat i butik. Jag gillar helt enkelt att testa på grejer.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag läser mycket, skriver på egna projekt, och lyssnar på musik och får stryk i Kalaha av min sambo Linda. Mitt guilty pleasure när det gäller musik är peruansk panflöjt. Jag dricker för mycket kaffe, röker för mycket cigarr när det är fint väder (eller fult) och är en stor konsument av serier och film.

Finns det något alla kanske inte känner till om dig?
– Något som kanske är ovanligt är att jag hade hunnit åka ambulans många gånger innan jag ens fyllde sex år. Jag gjorde allt från att få hjärnskakning och sprätta upp näsan med en krok, till att nästan drunkna och återupplivas. Det avtog sedan när jag blev vuxen och lugnare.